Länge länge sedan
Jag minns mest av allt konstant oro, rädsla och en slags stress. Hur jag vred mig om nätterna, hur jag kollade telefonen för att se till att ljudet verkligen var på utfall att inatt var annorlunda. Jag minns alla gånger som hjärtat slog så hårt i bröstet att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, gånger som händerna darrat av rädsla för att allt som byggts upp skulle rasera. Jag minns att jag blev irriterad på folk som aldrig förstod mig men samtidigt gjorde jag allt i förebyggande syfte. För att dölja. Skydda.
Så många månader med ett hjärta som slog snabbt, rusade eller stannade tvärt. Så många månader utan att riktigt kunna koppla av. Så många månader med hjärtat i halsgropen.
Jag förstod det inte förens det var över, då allt jag kunde se när jag såg tillbaka på det var grått, osammanhängande och skakigt. Som en slags dröm. Som att vakna ur en dröm och inse vem man egentligen är.