Nästan halv ett

Ett grått kompakt moln av ingenting som vägrar lämna mig ifred hindrar mig från att sova. Läser ut en bok jag läste för länge sedan, spelar mobilspel i brist på annat. Släcker ner hela rummet för att hindra äckliga flygfän från att samlas kring ljuset från lampan och hindra mig från att sova - hindra mig lite mer än ett grått kompakt moln av känslor som inte känns. 
Vad gör jag egentligen när allt är lite ur balans? Skriver. Ger det klarhet? Ja. Faktiskt. Idag gjorde det det. Efter en sida kände jag mig dock precis som innan. Ingen klarhet, inget annat än det molande molnet. Sedan slog en annan tanke mig, jag skrev ner den och det gråa kompakta molnen började efterlikna ett grått kompakt dis istället. 
Aningen bättre. Fortfarande svårt att sova dock.
Anledningen till att jag ogillar att folk påpekar att de läser den här bloggen beror på att jag gillar att dela med mig av dessa tankar men jag hatar att behöva stå till svars för saker öga mot öga. T.ex behöva förklara vad fan ett grått kompakt moln känns som. Det bara känns och det kändes rätt att beskriva det så.
Dörren till mitt rum står helt plötsligt på glänt mer och släpper in ljus. Min första tanke? "Nu dör jag". Det gjorde jag inte. Men av någon anledning är jag ibland rädd för mörkret, rädd för sånt som inte finns. Sett två skräckfilmer i hela mitt liv och har inget intresse för att se fler. Är redan livrädd för allt en skräckfilm kan tänkas bjuda på, och då har jag verkligen inte sett det värsta.

Kommentera här: