musik non stop

För vem hade kunnat ana att jag skulle hamna där jag är idag? I mina ögon var det omöjligt. Jag har varit den som sett ner på personer som varit hemma, som inte orkat mer. Jag har ansett att de har varit lata, oförmögna att acceptera verkligheten som den är. Varför? För att mitt liv alltid handlat om att köra på, trots att man kanske inte orkat. Det har aldrig funnits ett inte orkat. Jag gick till jobbet med feber och det krävdes att jag skulle kräkas för att jag skulle förstå att nu mår min kropp inte bra och nu måste jag vila. För att jag har trott att jag alltid kan lite till, och om jag kan något måste jag även satsa stenhårt på det.

 

Utmattningen var så obeskrivlig och konstig för mig. Att känna hur min kropp stretade emot, hur jag inte orkade lyssna på folk längre, hur jag avskydde skolan. Hur allt jag ville var att sova men trots det tillät jag mig inte att sova. Jag tog extrapass på jobbet, jag engagerade mig mer i skolan än jag gjort tidigare och jag kände mig misslyckad om jag inte hann med att träna. Samtidigt bokade jag upp mina eftermiddagar med planer och vips var en hel vecka full med saker jag skulle göra, med andra, för andra men aldrig för mig. Jag förstod inte vad som hände. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag kunde vara så blind. Varningstecken och varningsskyltar, de var ju där hela tiden, men jag tog dem aldrig seriöst.

 

För inte skulle väl jag hamna där? Aldrig skulle väl jag?

 

Men det gjorde jag.