musik non stop

Där stod han, i dörröppningen. Det välkända leendet dök aldrig upp, men hans läppar darrade i takt med hans händer. Han var nervös. Pojken med en svart polotröja under tvåtusentalet, pojken med ryggsäcken, trasiga jeans och samma skor som i årskurs nio stod där och bet sig i läppen. Hans bleka ansikte började skifta i rött, speciellt kinderna som snabbt blossade upp när hon tog ett steg närmare. Hans valnötsbruna hår var rufsigt och blött utav regnvädret utanför och det rann vatten längsmed hans tinningar. Allting med honom stämde in på hur hon mindes honom, men hon saknade någonting. En liten del var borta.

När han slog upp sina mörkblåa ögon och hon såg hur ett stormande hav reste sig inom dem sökte sig den saknade delen sig tillbaka till hennes hjärta, lade sig som ett plåster över hålet hon burit inom sig de senaste åren. Med tomhetskänslan bortblåst av hans stormiga ögon fäller hon de sista tårarna hon ska fälla för honom och kastar sig kring hans poloklädda hals.