musik non stop

December.

 

”Det är överskattat.”

”Säg det där med en annan ton du låter så negativ.”

”Det ÄR ju överskattat.” fnyser jag och torkar bort oexisterande smuts från baren. David skrattar i bakgrunden och höjer musiken som spelas från radion, sjunger med. Det låter falskt, men det är trevligt. Trevligt med sällskap. Vi har precis stängt caféet, extra tidigt idag, då det är nyårsafton. Plötsligt stannar David upp och brister ut i ett lite överexalterat ”MEN ÅH.”

”Vad?” Han dyker upp bakom mig och tar tag i min hand. Han vrider mitt huvud så jag blickar utåt, mot glasdörren och fönstren.

”Se Adéle,” viskar han teaterlikt. ”Det snöar.” Jag himlar med ögonen, men nickar och medger att ja, jo det gör det faktiskt. Och visst är det vackert, stora snöflingor som täcker staden, täcker det gråa om så bara för några dagar. Jag tar av mig förklädet och släpper ut håret som jag haft i en fläta. Känner på topparna, som numera är mjuka och inte slitna. Håret är fortfarande långt, det lockar sig ned för mina axlar och revben. Men det är välvårdat och nyklippt. Mina ögon är klarare och lite ljusare än de varit på sistone, kinderna är rosiga och jag ler, lite osäkert, men lite oftare. David kommer fram till mig just när jag ska sätta på mig min kappa och bege mig ut i snöovädret. 

”Adéle, tänkte du bara gå utan att säga hejdå?” skrattar han och ger mig en utav de bamsekramarna som skänkt mig så mycket trygghet och hjälp de senaste månaderna. 

”Hejdå David. Gott nytt år.”

”Lyssna på mig. Jag tycker verkligen du ska komma förbi en stund ikväll. Även om nyår är överskattat, kan du spendera tolvslaget på så många bättre platser än ensam i den där lägenheten.”

”Jag vet.” mumlar jag och biter mig i läppen.

”Du är i varje fall varmt välkommen.” säger han och lägger en lapp i min jackficka.
”Adressen.” Han ler och kramar mig en sista gång. Jag öppnar dörren och sänker huvudet i ovädret. Det är dock ett vackert snökaos. Det ser sagolikt ut. Det måste även jag medge.

 

Väl hemma velar jag mer än jag gjort tidigare. En svart oanvänd klänning, nylonstrumpbyxor och ett par högklackade skor ligger på sängen. Jag sitter på golvet och skriver ett brev till dig. Ett brev som kommer förbli osänt. Sedan slänger jag det på golvet bland noter och dikter. Jag hittar sådana överallt i min lägenhet, jag har inte haft ork att köpa fler ordentliga anteckningsböcker. Skriver på alla olika slags papper, river ut det ur tidningen/boken/notbladet och slänger det på golvet eller lägger det i jackfickan.

När klockan slår åtta sminkar jag mig så noga jag kan för första gången på månader och byter om. Granskar mig i spegeln alltförlänge. Ansiktet är blekt och jag har försökt sminka till mig så det ska se piggare ut men det går inte riktigt. Klänningen är faktiskt ny, en utav de få saker jag köpt på sistone och samtidigt som jag känner mig fin i den känner det så skevt att vara så uppklädd. Så tillfixad.

Det var alltför länge sedan jag brydde mig.

Men ett tu tre och jag sitter på tunnelbanan mot lokalen David hyrt för att fira in det nya året. Han har sagt till mig att nyår är hans favorithögtid och att han varje år ser till att ställa till med en stor fest. Han har bjudit in vänner som bjudit in vänner som bjudit in vänner till den här lokalfesten. Att han personligen bjöd mig värmer därför lite. Får mig, att känna mig en aning speciell. Inte på något glittrande, pirrande sätt. Endast på ett naturligt varmt sätt.

Skriver med fingret på jackärmen. Tar mig upp ur underjorden och rotar i jackfickan efter lappen. Hittar den, lägger platsen på minnet och lägger pappersbiten i väskan. Orienterar mig två kvarter därifrån, stannar utanför en lokal med namnet som stått skrivet på lappen. Tvekar en två tre sekunder och går sedan in innan jag hinner springa iväg.

Människor skrattar, glas som klirrar, musik som dunkar. Viker undan för ett handhållande par, söker efter någon, någonting jag kanske känner igen. Står skev och osäker i ett hörn några minuter tills en välkänd stämma ekar igenom rummet.

”Adéle! Du är här!” David kommer fram till mig, klädd i vit skjorta och svarta jeans. Hans svarta hår, som skiftar i mörkbrunt är samlat i en knut i nacken, hans varma ögon strålar mot mig. Han kramar om mig hårt, det känns ungefär som att krama en brunbjörn med parfym. Sedan ger han mig ett glas med någon ljus vätska i och jag bryr mig inte riktigt om vad det innehåller. Vi pratar och skrattar och han håller om mig och får mig att känna mig trygg. Inte som du, aldrig som du, men trygg. Klockan slår 23.47 och rummet är bara lite snurrande.

Låter blicken glida över dansgolvet. Fastnar ingenstans, passerar blickar, skratt och dansade människor. Allt omvandlas till en massa färger, inga konturer. Tills en sak får mig att frysa till is.

Hasselnötsögonen.

Och du stirrar rakt in i mina ögon, min själ.

Du rör dig över dansgolvet, går fram till mig. Jag krånglar mig ur Davids grepp och ger honom en menande blick. Han förstår. Han nickar. Kramar min axel en stund innan jag beger mig. Folkmassor, människor, för mycket människor men de är bara siluetter och det enda jag ser klart är dig och dina hasselnötsögon.

”Adéle.” säger du och orden, blicken, rörelserna tar luften ur mig och jag tappar balansen. Du fångar upp mig innan benen viker sig helt. Dina händer är så varma och så h e m m a. Jag känner den riktiga tryggheten. Det som jag trodde var för evigt förlorad. Du håller kvar dina varma, starka händer i mina kalla, små tunna trots att jag står på egna ben nu.

”Adam. Jag vill förklara allt.” viskar jag och känner hur en, två tårar börjar samlas längs nedre fransdelen av mina ögon. Du släpper mig med ena handen och drar försiktigt med fingret under mitt öga. Du torkar mina tårar men det kommer bara fler.

”Jag är så ledsen okej. Jag vet inte vad som flög i mig men jag har inte kunnat andas på riktigt de senaste månaderna och jag saknar dig så oändligt mycket och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allt var så skevt och jag vet att jag inte förtjänar dig men om jag kunde göra någonting ogjort hade det varit det. Jag vill vara med dig Adam. Jag älskar dig. Det har jag alltid gjort och kommer alltid göra.” Ramlar på orden. Klockan på väggen tickar sig närmare tolvslaget. Du står tyst. Sedan kysser du mig som om vi stod i din lägenhet igen och lyssnade på Dust Bowl Dance, som om allting var förlåtet, som om det var första gången dina läppar vidrörde mina.

Och fyrverkerierna startar.

 

 

 

”Adéle!” Davids röst får mig att hastigt slå upp ögonen. Det första jag ser är klockan på väggen. 23.47.

”Visst var det han?” mumlar David. Jag ser förvirrat på honom. Sedan förstår jag. Jag förstår allt. Min hjärna har återigen lurat mig. Scenarier spelas upp i mitt huvud. Drömmar. Tankar. Sådant som bara är påhittat. Det skär i hjärtat och jag slår armarna om David igen.

”Adéle. Svara. Visst var det han. Han den där hasselnöten? Han som stod där borta?”

”Är Adam här?” viskar jag.

”Ni fick ju ögonkontakt. Sedan blev du sådär skakig och borta. Han gick ut på balkongen.” När han säger balkongen nickar han menande mot ett mörkt glasad dörr i andra sidan rummet. Jag börjar röra mig ditåt. Vänder mig om. Rädd. David ger mig ett tryggt leende och knackar menande på sin klocka han bär på höger handled. 23.54.

Kylan slår emot mig på balkongen. Det snöar inte. Ljudet av en tändare som klickar och jag vänder blicken åt höger. Brunt, ganska mörkt hår, skulle behöva klippas, faller ned framför hasselnötsögonen. Svart skjorta, mörkblåa jeans. Nya skor. Jag frågar dig om du vill skänka en cigarett till mig. Du frågar varför du skulle skänka din sista cigarett till mig. Jag säger att det vore en god gärning. Det är först då du möter min blick igen och jag försvinner inte. Jag står fast på mina fötter när dina ögon skiner mot mig. Du räcker över paketet till mig och när jag tar emot det snuddar våra händer vid varandras. Kallt möter varmt och det känns som att det ska slå gnistor.

23.59 och jag får inte ur mig orden jag vill få ur mig. Vi sitter bredvid varandra, lutade mot tegelväggen och andas in giftig rök. Jag är närmre dig än jag varit på månader. Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag ska föra mig. Vet inte vad du tänker. Fimpar ciggen mot marken, låter handen vila på mitt lår.

Klockan slår 00.00 och luften fylls av färger. Någon gång mellan smällarna, raketerna och hurraropen känner jag hur du lägger din hand över min. Stryker med tummen längs handryggen. Vänder försiktigt på huvudet och du möter min blick.

Du ler.

 

-